Product: Website and graphic design
Client: Top Hit Productions / EMI Music

Site active - www.saralumholdt.se

Product: Website and graphic design
Client: Top Hit Productions / EMI Music

Site active - www.jonasmatsson.com

The website has been recognized by Julia Roberts herself.

Site active - www.aboutjulia.com

Product: Graphic Design
Client: Top Hit Productions

Product: Graphic design
Client: PJP AB

Product: Digital Album Cover
Client: Albot & Albot

La Linda, version 3.0

Idag är det blygsamma 3 dagar kvar till den stora dagen D. Dagen då jag ska bli vuxen. La Linda, version 3.0. Dags för hängpattar, parmiddagar och pensionssparande. Eller?

I efterdyningarna av de senaste veckorna innehållande bland annat fjortisfylla och en temporär störtdykning av det vanligtvis solida självförtroendet, så reflekterar jag nu över hur långt jag egentligen kommit på vägen till den där vuxna, stereotypa trettioåringen. Vi börjar med det tre stora V:na; Volvo, villa och vovve. Samtliga lyser skrämmande starkt med sin frånvaro. Den tillhörande trofén av manligt kön, så även han. Och små avkommor ska vi inte ens snacka om. Jag är inte mer bekväm runt barn nu än för 10 år sedan (HUR kommunicerar man med barn egentligen?). Vuxenpoäng i form av tyngdlagens utövande på diverse kroppsdelar samlar jag dock på mig i rask takt. Dessutom har ett par envisa rynkor ankrat fast sig i pannan och vägrar flytta på sig.

Istället för att följa normen har jag istället en katt, en gedigen skosamling och ett par, tre hack i sängstolpen. Detta scenario skulle kanske kännas skrämmande och halvpatetiskt om jag inte var så ruskigt nöjd med mitt liv just nu. Visst gnäller jag ibland, mest för att det är lite kul att vara en cynisk bitch, men sanningen är att jag innerst inne trivs väldigt bra och känner att jag mer och mer börjar fatta vad det egentligen handlar om, det här de kallar livet.

När jag skulle fylla 29 fick jag något av ett breakdown och gick igenom hela jag-kommer-att-dö-ensam-och-katten-kommer-att-äta-upp-mig fasen, man skulle kunna säga att jag gjorde bort min 30-årskris lite i förväg. Sedan kom uppföljaren vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv fasen såklart. Men rätt nyligen hade jag en uppenbarelse. En sådan där som är så självklar men som man inte kan ta till sig innan man är redo (kräks ni snart på mitt käckhet? Det är okej, det gör jag ibland med). Är ni redo? Här kommer den.

Det är bara jag som har kontroll över mitt liv. Det är bara jag som kan förbättra, förändra och leva mitt liv efter bästa förmåga. Och att allt är möjligt, det måste bara blir mindre snack och mer verkstad. ”Just Do It”, som ett visst skoföretag så vist uttryckte sig. Ta ansvar för ditt liv, kom inte med en massa mesiga ursäkter, ta tag i livet och lev det istället.

Jag har så många bollar i luften nu att jag dagligen nästan spricker av iver och upphetsning. Det vill säga, när jag inte har magkatarr och får ångest för att jag inte hinner med allt jag vill göra. Ja, jag har inte riktigt svaret på hur man hittar den där balansen. Jag återkommer när jag ska fylla 40. Då kanske jag har lärt mig.

Product: Graphic design
Client: Albot & Albot / Warner Music Sweden

ALBUM BOOKLET

Cornelia klär oss i smycken

Cornelia är tjejen som skulle bli läkare men sadlade om till smyckesdesigner. Idag går hon sin egen väg och designar smycken som är helt i en klass för sig. Smycken som inte bara dekorerar öron, handleder eller dekolletage, utan hela kroppar. För Cornelias vision är att klä oss alla i smycken.

När jag stiger in i Cornelias ateljé mitt på Kungsholmen i Stockholm känns det som att jag förflyttas till en annan tid. Det ärvda skrivbordet, rokokosoffan med halvslitet tyg (som man sjunker så långt ner i att man knappt kommer upp igen), den snidade fotpallen som fungerar som bord. Det shackrutiga golvet. Och den gamla hårtorken som troligtvis är en relik från en gammal frisörsalong. Allt med en historia. Hennes smycken som hänger på ställ runtom i det lilla rummet passar perfekt in i den rustika miljön. Sprayburkarna som fyller bokhyllan bryter dock av lite. Och ”Sex and the City”-boxen i fönstret som är mer eller mindre obligatorisk för unga Stockholmstjejer.

- Jag ska ha den till att torka silverlera under, säger Cornelia om torkhuven. Det är bara hon som skulle komma på en sådan idé. Men likt allt annat i ateljén så reflekterar torkhuven unikiteten som gör Cornelia och hennes smycken. Allt har en betydelse, allt har en baktanke.

Inspirerades av mormor

För fem år sedan studerade Cornelia till att bli läkare men insåg snart att det inte var hennes kall.
- Första dagen på läkarlinjen fick alla likadana ryggsäckar, och jag kände redan då att det var så det skulle bli, alla skulle vara likadana, lära sig samma saker, stöpas i samma form. Jag hade tidigare alltid arbetat mycket med händerna, alltid gjort något i kreativ väg, säger hon.
- Här var det var bara läsa, läsa, läsa men jag hade aldrig något att ta på, aldrig något konkret som jag hade gjort. Det var frustrerande och jag saknade att få skapa något.

Efter ett och ett halvt år på läkarlinjen började hon på fritiden att skapa smycken. I första början arbetade hon med att trycka gamla bilder från sina morföräldrars liv på skinnarmband. Hennes mormor arbetade på 50-talet som CIA-agent, och hennes morfar var sjöman. De träffades i Japan. Jag lyssnar förhäxad på vad som låter som en äkta Hollywoodfilm.
- De hade ett fascinerande liv som inspirerat mig väldigt mycket. Om min mormor kunde leva det livet som kvinna på 50-talet, då måste väl jag, 55 år senare, kunna utnyttja de möjligheter jag har nu?

Ett halvår senare hoppade hon av läkarutbildningen för att satsa helhjärtat på sin formgivning. En förälskelse i en vacker kedja utvecklades till en kärleksrelation med mässing och Cornelia började sätta samman kedjor och berlocker i enlighet med sin vision.

Favorit i Hollywood

När Cornelia tidigt fick frågan vem hon helst skulle se bära hennes smycken svarade hon ”Nina Persson och Gwen Stefani” utan att blinka. Och ödet samarbetade med henne. På en fest träffade hon av en slump Nina Persson och när Nina ett halvår senare bar Cornelias smycken på en MTV-gala var succén att faktum.  Ett år efter det lämnades en kedjeklänning över till Gwen och idag är även Scarlett Johansson, Cameron Diaz och Gisele Bundchen ägare av Corneliasmycken.

Idag gör Cornelia fortfarande de flesta smyckena själv.
- Jag stod en hel helg och draperade kedjor till en klänning, testade hur de föll och rörde sig, för att få den där perfekta böljande känslan, ler hon.
På grund av stor efterfrågan så har hon dock fått ta hjälp utifrån med själva produktionen. På, vad många skulle anse, en väldigt annorlunda plats.

Produktion placerad i fängelser

- Jag fick ett tips av en kille som jobbade med cyklar om fängelser,  säger Cornelia. Där har de verkstäder där fångarna jobbar om dagarna så jag placerade en del av min produktion där. På det här sättet så kan jag hålla produktionen närmare och miljövänligare samtidigt som det förhoppningsvis kunde ge dem lite kreativ stimulans. Själv kan jag tycka att det blir näst in till terapeutiskt att få sitta och göra smycke efter smycke.

Vilken känsla är det då hon vill att hennes smycken ska ge?
- Jag vill att det ska kännas att det är handgjort, så pass unikt att kunden känner sig speciell och att smycket är skapat bara för dem. Jag vill att kunden ska få en personlig relation till sitt smycke, en relation med minnen och en unik betydelse, enligt mig växer ett smycke varje gång det bärs.

Själv bär hon konstant ett halsband med en hajtand. Det var det första smycket hon gjorde när hon började arbeta med kedjor. Det märks att hennes smycken är så mycket mer för henne än bara en dekoration och även för hennes kunder är många känslor och emotionella band knutna till hennes smycken.

En dröm att skräddarsy smycken

- En tjej kom fram till mig på stan och berättade hur mycket mitt halsband betydde för henne. Hon berättade vad de olika berlockerna stod för, att det var som lyckoamuletter och att hon aldrig tog av sig halsbandet. Sådant är underbart att höra, säger Cornelia med ett leende på läpparna.
- En annan dam hade fått ekollonet i present och i det bar hon hårlockar från alla sina barnbarn. Det känns verkligen att man kommer igenom med sin egen vision när man hör sådant.

Och framtiden då?
- Jag vill att smycken ska bli större, att folk ska våga mer! säger hon och gestikulerar stort. Att man ska utgå från smyckena när man klär sig, att de ska vara ledande, inte kompletterande. Jag tror att mina kunder växt med mig, jag har trogna kunder som vågar sådant.

Drömmen är att skräddarsy smycken för personer eller tillställningar. Att få komma närmare kunden och verkligen göra något som är unikt och skapat för just den personen. Att gå emot mångfalden.

Linda Hörnfeldt, December 2008

Johanna Dauphin är inspiration personfierad

Saker som man snabbt får reda på när man pratar om designern Johanna Dauphin är att hon jobbat för modehusen Tod’s och Fendi samt att hon är dotterdotter till modeikonen Erik Skoglund, mannen som tog Italiensk mode till Sverige på 30-talet. Jag skulle vilja lägga till ett ord som komplement till dessa historiska kuriosa. Inspiration.

Vi träffas invid ett igenbommat NK Details mitt under ombyggnationen. Johanna kommer släpandes på världens största resväska. 
”Jag har hela kollektionen med mig!” förklarar hon. Hon bär egendesignade kläder och smycken, jag lägger direkt märke till skinnarmbandet hon virat två varv runt handleden.

Hennes person inger respekt, det är som att hennes livserfarenhet sipprar ut genom porerna och meddelar att detta är någon att räkna med. 
”Det är helt nytt” säger hon om armbandet. ”Jag tror faktiskt inte ens de i butiken har sett det än!”. En liten smygtitt alltså, sådant är aldrig fel.

Efter att ha jagat ett bord i samtliga NK’s serveringar slår vi oss till slut ned i cafédelen av lunchserveringen längst upp i huset och börjar prata om historia, design – och vision.

Vill hitta tillbaka till hantverkstraditionen

”Jag vill med mina produkter hitta vägen tillbaka till hantverkstraditionen och kvalitetstänkandet i valet av material som såväl tillverkning för att skapa genuina och originella produkter.” Johanna är väldigt bestämd i sin vision. Hon anser att inställningen till konsumtion i dagens samhälle har gått överstyr. 
”Jag vill förändra slit-och-släng-attityden, och få folk att istället handla färre produkter som verkligen uppskattas och värdesätts hela livet ut”.

Att arbeta med något annat än mode var aldrig ett alternativ för Johanna Dauphin. Redan som barn lekte hon i Skoglundbutikerna och följde med på modevisningar i Paris och Milano istället för att gå på dagis. 
”Vi lekte mannekäng och sprang omkring och lekte bland kläderna! Det var inte alltid uppskattat” säger hon med ett leende. ”Så att jobba med mode har för mig alltid varit självklart och framförallt naturligt!”.

Drömjobb hos Fendi

Och så blev det. Modestudier både i Sverige och utomlands ledde till att hon för några år sedan fick vad många skulle anse som ”drömjobbet”. Efter avslutad designerutbildning i Rom började hon arbeta som designer hos modehuset Fendi. Hon avancerade snabbt och satt till slut som Product Manager för hela Accessories-avdelningen. Men drömjobbet visade sig inte vara Johannas dröm. Hon lämnade Fendi, ett av hennes livs svåraste beslut, för att satsa alla resurser på sig själv.

”Jag ville realisera en personlig vision att skapa mode som jag kan stå för till 100%. Utöver att skapa ett koncept och en stil ville jag utveckla ett varumärke där passionen är ledstjärnan istället för ett ekonomiskt vinstintresse” säger Johanna. ”Det har alltid varit en självklarhet att jag en dag skulle stå på egna ben och hela mitt liv har på något konstigt sett varit en förberedelse för just den dagen. Till slut kommer man till en punkt i livet då man känner att den dagen är inne och att det är nu eller aldrig!”

Startade sitt eget märke

Johanna gjorde slag i saken och startade förra året sitt eget märke, J. Dauphin. Sin första kollektion visade hon i en av sina hemstäder, Paris. Efter det har det bara gått uppåt.

Tanken att starta eget säger hon alltid har varit hennes mål. 
”För mig har ständiga utmaningar och förändringar alltid varit oerhört viktigt för min personliga utveckling men samtidigt, på gott och ont, varit livsviktiga för att jag överhuvudtaget ska kunna må bra och få mig att känna att jag verkligen ger allt jag kan ge.”

Så, vad vet hon nu som hon inte visste för 10 år sedan? 
”Jag känner att jag har ett öde att gå till mötes vilket också är meningen med själva livet. Instinkten om den visionen hjälper mig att följa min personliga väg och att sluta att sträva emot. Jag har varit med om allt för många otroliga tillfälligheter för att förstå att livet inte handlar om slumpen, utan att allt faktiskt har en mening” förklarar Johanna. 

Hon fortsätter: ”Jag tror människans viktigaste uppgift är att lära sig att lyssna till sig själv utan att vara rädd och börja våga ta risker i livet för att nå sitt personliga öde. Utan att riskera allt kan du inte heller vinna.”

Linda Hörnfeldt, november 2007